Valle är 53 år och bor i en lägenhet om två rum och kök, i ett serviceboende för personer med intellektuella funktions­hinder. Valle är ovanlig i den be­märkelsen att han, till skillnad från många andra människor med likartade funktions­hinder, har ett rikt socialt liv, många sociala kontakter och lätta med betydelsefulla relationer, både i grannskapet och i den nära­liggande offentliga miljön. Allmänt kallas han av människor i om­givningen för ”Gågate-Valle”. Valles dagar är fyllda av aktivitet och rörelse. Inte bara bostadsom­rådet, utan hela staden och omgivningarna runt om är hans arena. Bilden av Valle som en utåtriktad person med ett rikt kontaktnät utanför boendet bekräftas också av Robert, personal i serviceboendet:

Han tar kontakt med folk på alla möjliga ställen. Det är inte alltid vi vet var han går på morgonen, för han kan vara borta redan klockan sex. Då har han åkt iväg på någon byggarbetsplats där de börjar jobba tidigt eller kanske är han på bussgaragen och hjälper till att städa ur buss­arna. Då får han en kopp kaffe och sitter och pratar med folk, sen åker han till dagcenter när de öppnar vid nio-tiden.


Från institution till eget boende

Valle har haft en egen bostad bara under några få år. Han är upp­växt och har till­bringat större delen av sitt liv på stora instit­utioner och specialsjukhus, på olika platser runt om i Sverige. Själv minns han inte så mycket från den tiden. Han åter­ger fragmentariska bilder från sin livs­historia, konkreta situationer eller händ­elser, men har inget sammanhang av tid och plats att förankra sina minnesbilder i. Knappt 50 år gammal får han sin första egna lägenhet som han är väldigt glad och stolt över.

En av de viktigaste ideologiska utgångs­punkterna för reformerna inom handikapp-omsorgen har varit att ge människor som Valle tillgång till ett eget hem, ett hem som ger förutsättningar för det privata livet att utvecklas. I min studie om det sociala och vardagliga livet i serviceboende för människor med intellektuella funktions­hinder framkom dock att också den bostadsnära miljön och samspelet med människor i omgivningen hade avgörande betydelse för upplevelsen av hemkänsla. Föreningar, grannskap och lokala offentliga miljöer visade sig ha en särskild betydelse för den här gruppen, som en kontrast och ett komplement till tryggheten och närheten i den privata lägenheten (Ringsby Jansson 2002)


Hem och hemkänsla

Hemmet är för Valle en plats för trygghet, stabilitet och kontroll. Men han kopplar inte hemkänsla i första hand till den privata sfären, den egna lägenheten, utan snarare till människorna som finns runt om honom och till den känsla av trygghet det ger honom att vara omgiven av människor som han litar på och känner sig accepterad av, som grannarna i trapphuset, vaktmästaren i bostadskvarteret där han bor och tanten i områdets kiosk. Han betonar också betydelsen av att han nu, på ett helt annat sätt än vad som gällde där han bott tidigare, själv kan avgöra vem han ska släppa över tröskeln, vem som ska få tillträde till hans hem. Han har sin dörr öppen för många, men vill inte gärna släppa in per­soner som han uppfattar ha en maktposition i förhållande till honom själv, som personal eller chefer i vård och omsorgsverksamhet eller som han ut­trycker det ”kommungubbar”.


Den bostadsnära miljön – platser med känsla av hemhörighet

Valle är själv aktiv och initiativrik i sina kontakter med människor i omgivningen och har utvecklat en lång rad strategier för att etablera relationer till andra. Hans stora lokalkännedom och uppfinnings­rikedom är användbar när det gäller att hitta nya platser, nya aktiviteter och nya människor. Han rör sig mycket i miljöer där människor samlas och rör sig som på gågatan, torget, småaffärer, caféer, kiosker och små lokala arbetsplatser. Karaktäristiskt är att det är offentliga rum, men på samma gång välkända miljöer som ger överblickbarhet. Det är lätt tillgängliga platser där besökare kan slinka in när de har vägarna förbi och där människor kan komma och gå utan att behöva ha något särskilt ärende. Det är småaffärer där han lärt känna personalen, men där det också finns chans till nya kontakter och möten genom kunder som kommer och går. Han rör sig bland andra, studerar det som sker, tar intryck och orienterar sig om vad som gäller i sociala möten, samtidigt som han också förmedlar en bild av sig själv till andra.


Svaga band – en lättare men betydelsefull form av gemenskap

Vad betyder då den bostadsnära miljön för Valle och för andra i hans situation? Dels kan vi se hur grannar, busschaufförerna, affärsinnehavarna och andra aktörer i den lokala offentliga miljön utgör viktiga personer i hans liv, det är människor han är bekant med, känner igen och är igenkänd av. Det framgår också att kontakterna ger Valle stöd och hjälp i att hantera en del svårigheter och praktiska problem i vardagen, som att få information om vad som händer i omgivningen där han bor, ha någon att småprata med, men också att få hjälp med att laga ett trasigt cykeldäck eller köpa en billig begagnad stereo när den gamla gått sönder.

En amerikansk forskare som heter Granowetter kallar kontakter eller relationer av det slag som Valle har med busschaufförerna, cafépersonalen, polisen och vaktmästarna för ”weak ties” eller på svenska ”svaga band” (Granovetter 1973)Alltså, kontakter som inte är nära och personliga,som inte utspelar sig i de privata arenorna, men ändå förefaller varaviktiga. Kontakter av det slaget utvecklas på olika nivåer, som igenkännande eller hälsningskontakter när man möts, som småpratskontakter eller som hjälpkontakter för lättare tjänster i vardagen.

I exemplet om Valle kan vi se att han utvecklat kontakter och samspel med människor i omgivningen på alla de här tre nivåerna, vilket också visat sig ha stor betydelse i hans liv. Många studier visar att kontakter av det här slaget är viktiga för de flesta människor. Men kanske är de ändå av störst betydelse för dem som inte har så brett socialt nätverk och så mycket andra sociala arenor till sitt förfogande.

Framförallt förefaller det vara den stämning och känsla som karaktäriserar platser av det här slaget som attraherar Valle och de andra i min studie som så gärna söker sig hit. En fläkt av det välbekanta, men ändå okända, det livfulla där man kan vara både aktör och stilla betraktare, det kravlösa och okom- plicerade, där man kan delta på sitt eget sätt och på sina egna villkor.

De svaga band Valle utvecklat i grann-skapet och i den lokala offentliga miljön har också gett honom andra roller och erfarenheter, nya handlingsmöjligheter och andra sätt att förhålla sig till omgivningen. I detta utvecklas också tilltron till den egna förmågan. Denna, vi kan kalla det ”ta tag i det själv strategin”, uttrycks så här av Valle:

Jag klarar mej själv jag, tar tag i saker själv. Jag springer inte och frågar personalen när det inte behövs, jag frågar fastighetsskötaren eller polisen istället, det är bättre!

Kilde: UTVIKLING nr. 2 årgang 2.


Referenser:

Granovetter,M. The Strength of Weak Ties: American Journal of Sociology. Vol 78, no6, s.1360-1381.

Ringsby Jansson, B. (2002) Vardagslivets areonor. Om människor med utvecklings-störning, ders vardag och sociala liv. Göteborg: Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet.